Ur samhällelig synpunkt kan arbetslösheten inte ses som något annat än ett enormt resursslöseri, att hundratusentals människor får gå sysslolösa istället för att bidra till det gemensamma. Trots det låg arbetslösheten i november 2025 på 8,2% av arbetskraften (eller 470 400 personer) enligt SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU). 6,7% (totalt 355 786 personer) var inskrivna hos Arbetsförmedlingen. Ungdomsarbetslösheten var än värre under samma period på 23,8% av arbetskraften mellan 15-24 år (155 200 personer) och för de mellan 18-24 år var 7,6% (eller 40 708 ungdomar) inskrivna hos arbetsförmedlingen. Det här är siffror som liknar de under coronapandemin eller under perioden efter 2008 års finanskris.
Varför ser det då ut såhär? Det första vi måste konstatera är att det kapitalistiska system vi lever under alltid kommer att skapa ett visst mått av arbetslöshet, och även att det gynnas av den.
För att stå sig i konkurrensen på marknaden försöker kapitalet ständigt att öka sin produktivitet genom automatisering andra former av effektiviseringar. Genom investeringar i allt effektivare teknik kan ett färre antal arbetare än tidigare skapa samma värde på kortare tid och kapitalet kan därigenom öka sin lönsamhet. De arbetare som inte längre behövs för att få jobbet gjort får helt enkelt söka sig efter en annan anställning.
Kapitalets behov av arbetskraft sjunker såklart inte hela tiden, utan ökar och minskar med konjunkturen. Nya marknader kan också öppnas upp, företag kan expandera och nya behov av arbetskraft skapas. Det viktiga att förstå är att kapitalismen har en inneboende tendens att i perioder driva ut folk i arbetslöshet. Det här är också en helt utmärkt förutsättning för kapitalisterna, att det finns det som Marx kallade en ”industriell reservarmé” av arbetslösa som med kort varsel kan komma in i produktionen. I nationalekonomiska termer innebär som bekant också ett högre utbud än efterfrågan att priset hålls nere, d.v.s. om folk måste konkurrera om jobben så pressar det ner kraven på högre löner och bättre villkor. Även det såklart en bonus för kapitalet.
Trots den här tendensen hade Sverige från efterkrigstiden och fram till 90-talet en väldigt låg arbetslöshet, ofta kring 2%. Sedan 90-talskrisen och EU-inträdet har den istället oftast legat kring 6% eller högre. Förklaringarna är många. EU-medlemskapet som öppnat för arbetskraftsimport från låglöneländer och ett slopande av målet om full sysselsättning till fördel för inflationsbekämpning, nedmonteringen av välfärden, ett dysfunktionellt skolsystem och industrier som automatiserats än mer eller flyttat utomlands i jakt på billigare råvaror och arbetskraft.
Men det som i överklassens kvartalsrapporter lett till fina siffror på sista raden innebär samtidigt stora negativa ekonomiska och sociala konsekvenser för för arbetarklassen.
Ungdomsarbetslöshetens sociala konsekvenser kan vi inte minst se i den ökande kriminaliteten idag. En växande sektor som enligt polisen och ekobrottsmyndigheten omsätter omkring 150 miljarder kronor årligen och där unga utan andra framtidsutsikter värvas som langare och torpeder på en svart marknad som erbjuder snabba cash mot livet som insats.
Även på den ordinarie, legala arbetsmarknaden ser vi stora konsekvenser där de som ändå får jobb ofta har olika former av otrygga och anställningar. Bland anställda mellan 15-19 år har 75% någon form av tidsbegränsad anställning, i åldrarna 20-24 är det 41%. Det är att jämföra med folk i medelåldern där samma siffra är runt 7%, enligt SCB:s AKU. Enligt LO:s årliga undersökning Ungdomskoll 2025 tror dessutom 29% av ungdomar mellan 18-29 år att de hade haft svårt att hitta en nytt anställning om de blev plötsligt arbetslösa. Knappast en god förutsättning för att man ska våga ta kamp mot kassa villkor på jobbet.
Även om överklassen som sagt tjänar på ett visst mått av arbetslöshet så är det samtidigt många branscher och företag som ständigt behöver ny arbetskraft och de borgerliga partierna försöker därmed komma med lösningar på problemet. Problemet med dessa ”lösningar” är att de först och främst ser till överklassens behov medan de mot arbetarklassen är rena attacker på våra löner och villkor. Olika former av lönedumpande ”lätta instegsjobb” för ungdomar och folk långt från arbetsmarknaden, försämrad anställningstrygghet för att företagen ska ”våga anställa folk” samt jobbskatteavdrag och sänkta a-kassenivåer för att det inte ska ”löna sig att vara arbetslös” som de uttrycker det. Lägg därtill en häxjakt på sjuka enligt den så kallade arbetslinjen.
Vi unga arbetare måste med kraft avvisa alla ”lösningar” av den här sorten, alla försök till att använda oss som en murbräcka för att ytterligare slå sönder anställningstryggheten och dumpa lönerna. Och istället föra fram de lösningar som faktiskt gynnar oss. För även om arbetslösheten är ofrånkomlig under kapitalismen så ska vi inte bara finna oss i den tills revolutionen kommer, kampen för full sysselsättning och för de arbetslösas villkor och rättigheter är en viktig del i klasskampen. Här ställer vi kraven: Försvara a-kassan – höj ersättningarna istället för att sänka dem. Företag som lägger ner samhällsnyttig verksamhet eller flyttar utomlands ska konfiskeras av det offentliga utan ersättning till ägarna. Och inte minst, lagstadgad minskning av normalarbetstiden till sex timmars arbetsdag eller trettio timmars arbetsvecka med bibehållen lön – dela på jobben.
