Sedan 1969 har man i den lilla orten Brålanda producerat frysta ärtor åt middagsbord runt om i landet. Nu är den epoken slut, efter att fabriken Toppfrys blivit nedlagd i december. För lokalsamhället innebär detta att en arbetsplats försvinner och att framtidsutsikterna för orten blir sämre. Bönderna i Dalsland förlorar en pålitlig kund.
För ägarna av det brittiska moderbolaget Nomad Foods blir effekterna av deras beslut knappast påtagliga. Företaget har blivit allt mer lönsamt: fabriken i Brålanda har för dem varit en utgift, en börda att bära. Toppfrys verksamhet ska istället flyttas till Bjuv i Skåne. En ort som också haft en stolt historia av livsmedelsproduktion men som likt Brålanda avindustrialiserats. Även då hade Nomad Foods ett finger med i spelet; som ägaren av Findus valde de att flytta det välkända företagets verksamhet till Tyskland år 2017.
Brålanda och Bjuv är endast exempel på en större trend inom den svenska livsmedelsindustrin. En industri som präglas av ständig omstrukturering där mindre anläggningar slås ihop och bildar större fabriker. På så sätt centreras produktionen på ett fåtal orter. I svallvågorna av denna process försvinner delar av livsmedelsproduktionen totalt från Sverige. Något som gör oss mer beroende av import från utlandet, vilket utgör en allt större del av den svenska matkonsumtionen. De ökade fraktkostnaderna för import av livsmedel är en av många anledningar till att matjättarna har höjt priserna på matvaror.
Det är denna sårbara situation som landet befinner sig i när bomber briserar över Teheran och Tel Aviv. Kriget kommer, enligt de flesta ekonomer, ha en förödande effekt på världsekonomin. De chockhöjda oljepriserna riskerar att få industrier världen över att stanna av, men olja är inte det enda som färdas genom Hormuzsundet.
Gulfstaterna är en av världens viktigaste tillverkare av konstgödsel, en restprodukt av naturgasen som finns i området. När tillgången till konstgödsel stryps kommer skördarna oundvikligen att bli mindre. Då kan matproducerande nationer bli tvungna att skala av sina importer till oss för att mätta sig själva. Möjligen kan EU se till att importerna inte minskar i mängd, men det kommer med ett pris. Matkassarna kommer att bli väldigt mycket dyrare. Något som Lantmännen redan varnar för. Oavsett vad som händer kommer den svenske arbetaren att bli hårt straffad för imperialisternas krig genom höjda matpriser. Särskilt eftersom Sverige är ett av de få europeiska länder som saknar egen produktion av konstgödsel.
Riksdagspartierna talar gärna om den osäkra tiden vi lever i, att vi måste öka vår beredskap och rusta upp vårt försvar. Men vad är ett starkt försvar? Blir vi starkare av att montera ned det jordbruk vi har kvar? Är inte självförsörjning ett måste för att upprätthålla Sveriges självständighet i dessa så kallade osäkra tider? Vem är det egentligen som riksdagspartierna vill försvara?
