Tidö-regimens rasistiska migrationspolitik har varit häpnadsväckande i sitt omfång och sin fart. Reformerna har varit många och konsekventa: Så många som möjligt, gärna fler, ska utvisas och de invandrare som inte utvisas ska tystas, förföljas och känna sig så ovälkomna som möjligt. Att invandrare ska hållas nere idag, "även om de sköter sig", är inte konstigt. Politiken idag utgår helt och hållet från Sverigedemokraternas syn på saken.
Även om den antirasistiska rörelsen tvingats bakåt genom åren så har högerns människofientliga politik aldrig gått oemotsagd. Vi är många som vägrat deras människosyn och vi är många som hatar det som händer, men vi har varit för tysta och defensiva. Nu känner jag att vindarna vänder.
De senaste månaderna har reaktionerna mot migrationspolitiken vuxit allt starkare. Centralt i detta har varit frågan om utvisningarna. Hjärtskärande nyheter om människoöden som går i kras, om familjer som splittras och barn som utvisas ensamma har avlöst varandra. Invandrarna gör sina röster hörda. Lyssnar man får man höra deras oro och maktlöshet för framtiden. Man får höra deras sorg och uppgivenhet för att svenskarna skyller samhällsproblemen på dem, eller att invandrarna i sig vore ett samhällsproblem.
Allt fler börjar ta invandrarnas sida och protesterar på otaliga sätt. Kampanjen mot angiverilagen, "Vi anger inte!", har fått stor spridning bland vård-, skol- och offentliganställda. Helgen 13-15:e mars 2026 såg landsomfattande demonstrationer för en mer human flykting- och migrationspolitik. Till och med Jimmie Åkesson vek sig för trycket och sa att han ville pausa tonårsutvisningarna. Det är inte konstigt att många nu tror på en vändning i hur vi ser på migrationen och invandrarna.
Om det är så att det är begynnelsen till en ny rörelse så är det viktigt att reda ut några frågor redan i gryningen. Vi får inte upprepa tidigare misstag och vi måste blicka framåt.
Jag ser att det finns tre läger. Det finns de solidariska som vill välkomna invandrarna, den rasistiska rörelsen som hatar invandrarna och vampyrerna som vill utnyttja invandrarna.
Centralt i hur migrationspolitiken hamnade där den är idag är flyktingkrisen 2015. Frågorna om invandringen, flyktingmottagandet och integrationen sattes på sin spets. Den rasistiska rörelsen lyckades flytta fram sina positioner, högerextrema partier vann val och de andra partierna anammade deras program och retorik.
Jag tror att den solidariska rörelsens misslyckande med att tydligt distansera sig från de nyliberala vampyrerna är en av orsakerna till att det gick som det gick. I desperation, eller medvetet sabotage, menade man att enigheten var det viktigaste mot rasismen. Enighet är styrka, men vilken enighet har vi med våra fiender? Vad har arbetare att vinna på mer nyliberalism, nedskärningar, sänkta löner och försämrade villkor? Ingenting.
Den första lärdomen är att vi måste bekämpa vargarna i fårakläder, de som vill utnyttja invandrarna för att rättfärdiga besparingar, åtstramningspolitik och försämrade arbetsvillkor. Mycket av detta har gjorts åt oss då många som förr var "för invandring" numera dansar efter SD:s pipa. Idag är den här lömska gruppen främst organiserad i Centerpartiet. Låga löner och enkla att avskeda, så brukar liberalernas förslag låta när de ska "lösa" integrationen.
Det är klart att invandring kostar pengar. SFI och tolkar är inte gratis. Men samma gäller skolan, vården, vägarna och mycket mer. Vi måste bryta den nyliberala religionen som säger att vi inte är värda att satsas på. Människovärdet ska inte skjutas undan för kapitalisternas vinstknarkande. Din rätt till sjukvård ska inte ursäktas med om huruvida den är lönsam, inte heller ska invandrare som grupp villkoras baserat på huruvida de är lönsamma för kapitalet eller inte.
Migrationsfrågan sätter också frågan om Sveriges sociala och kulturella utarmning på dagordningen. Vi måste resa kraven som lyfter hela arbetarklassen. Den klassiska parollen "Lika lön för lika arbete" måste resas för att invandrarna inte ska tvingas förpassas till ett utsatt och dåligt betalt skikt på arbetsmarknaden. Vi måste kräva full sysselsättning eftersom så länge massarbetslösheten är verklighet så kommer konkurrensen om jobben vara avgörande. Ju fler som är arbetslösa desto hårdare pressas löner och villkor nedåt, och rasister kan hetsa svenskar mot invandrare. Vi måste motarbeta nedläggningarna och besparingarna eftersom det är samma nyliberala nedskärningspolitik som drabbar svenskar och invandrare, i förorter och i småorter.
Så jagar vi bort liberalerna.
Den andra frågan är invandringens orsaker. Mycket har gjorts för att förvirra folk om varför utlänningar finns i Sverige. Begrepp som invandrare, icke-svensk, flykting och gästarbetare flyter ihop i dagligt tal. De juridiska och subjektiva definitionerna går isär och för många är alla ändå bara "invandrare".
Det finns kanske lika många anledningar att flytta till Sverige som det finns invandrare: reslust, kärlek, naturen, jobb, utbildning. Men sanningen är också den att många tvingats hit när dem gärna hade bott i sina hemländer. Miljontals tvingas fly från krig eller naturkatastrofer och många ser framtidsutsikterna hemma som obefintliga. Ur sina utsugna och nedtryckta hemländer söker de sig dit pengarna samlas. Detta är den kapitalistiska imperialismens verklighet.
Liberalen kan abstrakt fördöma krig men inte imperialismen, han kan förarga sig över fattigdomen men aldrig kapitalismen. Vi måste vara klarsynta nog att förstå roten till varför folk tvingas från sina hem, från sina familjer och vänner. Sverige är skyldigt i det internationella röveriet och den militära upprustningen kommer att leda till nya krig. Mot detta måste vi värna rätten till asyl och stoppa militariseringen.
Med klasskamp och antiimperialism, så bygger vi den nya migrationspolitiken.
Rasismen och individualismen försökte få oss att tro att det var normalt att vara känslokall. Eller att det vore en dygd att hata sin granne, att kunna gå över lik för att gynna sig själv. Idag är vi ensammare och räddare än någonsin. Men människan kommer alltid att dras till att hjälpa och att värna varandra. Vi måste sluta förneka vår grundläggande medmänsklighet. Vi måste lyfta det bästa vi kan ha – vår solidaritet.
