Den första presidenten under den amerikanska majonettregimen, Syngman Rhee, blev snabbt känd i vänsterkretsar som en helt och hållet antidemokratisk och korrupt ledare. Som USAs majonettdocka i Korea under det tidiga kalla kriget var det inte konstigt att en av hans huvudsakliga uppgifter var att jaga efter alla USAs motståndare, och detta gjorde han. Flertalet antiamerikanska, antijapanska och generellt antiimperialistiska aktivister samt andra politiskt aktiva, främst bland dem en hel del kommunister, förföljdes, fängslades, torterades och mördades av den USA-ledda regimen.
Upproret på ön Jeju, tillhörande Sydkorea, organiserades främst av Sydkoreas Arbetarparti (nam-joseon-rodong-dang, NJRD). Upproret startades inte från ingenstans, utan i följden av ökad politisk repression av polisen på Jeju. 1947, året innan upprorets början präglades av flertalet incidenter, då demonstrationer mot bland annat indelningen av Korea, det kraftigt riggade valet som skulle äga rum det kommande året, samt för frigörelsen av politiska fångar tillhörande NJRD, blev mötta med polisens skjutvapen. Flertalet civila, bland dem en sexåring, dog i polisens skjutningar mot demonstranterna. Slutligen anordnades en storstrejk på Jeju av NJRD. Strejken ägde rum mellan februari och mars 1948 och deltagarsiffrorna var över 100 000.
Den tredje april 1948 påbörjades Jeju-upproret. Vad som skulle följa var inget mindre än ett folkmord. Som svar på polisens våld så organiserades en attack mot polisen, samt den högerextrema terrorgruppen ”Nordvästra Ungdomsföreningen” av NJRD. För att skydda civila på Jeju från att med våld tvingas rösta i, och därmed legitimera indelningen av Korea, så uppmanade NJRD Jejus befolkning att fly från städerna, ut på Jejus landsbygd, där NJRD var som starkast. Detta gjorde att Jejus valdeltagande i valet 1948 var det lägsta utav alla Sydkoreas provinser, och att de två säten som var reserverade för representanter från Jeju lämnades tomma i Sydkoreas parlament.
Detta följdes av en total utrotningskampanj av Jejus byar som anordnades av styrkor tillhörande Sydkorea, USA:s militäradministration, samt Nordvästra Ungdomsföreningen. Under det år som upproret pågick utförde sydkoreanska styrkor och deras allierade avrättningar av tiotusentals bybor. De brände ner över 70 procent av öns byar, förstörde tiotusentals hem, unga flickor gruppvåldtogs, och tillsammans med pojkarna avrättades de skoningslöst i massor.
Jejumassakern, som händelserna på Jeju kom att bli kallade, var enligt många den sanna början på den mycket större massakern som vi idag känner till som Koreakriget. Under 1948 slöt flertalet antikolonialister, antiimperialister och kommunister med flera till kamp för Koreas självständighet. Sydkoreanska styrkor och deras US-amerikanska befälhavare gjorde vad de kunde för att stoppa den antikoloniala kampen, men när detta inte längre fungerade var det dags för USA att ta hårdare tag mot frihetskämparna. Som svar på detta rullade nordkoreanska stridsvagnar för första gången ner över nord/syd-gränsen.
USA:s agerande under Koreakriget bidrog till förstörelsen av 80 procent av all nordkoreansk infrastruktur. Dödandet av 20 procent av Nordkoreas befolkning. Enligt den US-amerikanska flygvapengeneralen Curtis LeMay så skulle Nordkorea ”bombas tillbaka till stenåldern”. Det är med detta i åtanke inte konstigt alls att Nordkorea idag är så militariserat som det är. Nordkoreanerna vet vad som händer när ett land blir anfallet av USA och deras allierade. Att landet har kärnvapen bör inte ses som ett hot mot oss i väst, utan som en förståelig och välmotiverad självförsvarstaktik. Detta förklarar också i min mening varför landet har varit bland de enda som agerat på andra antikoloniala och antiimperialistiska kampers sida. Att landet har kunnat gå från att ha bombats ”tillbaka till stenåldern”, till att nu kunna stå upp, och dessutom utgöra ett riktigt hot mot samma imperialistmakter som en gång i princip jämnat landet med marken, är i min mening otroligt inspirerande för andra antiimperialistiska och antikoloniala kamper.
