det är eftermiddag och jag står vid min diskbänk och skalar potatis, ser mina händer dra skalaren upp över potatisen på de sättet min mamma lärde mig. jag har jobbat idag, mitt första jobb efter studenten. jag brukar spara skalen för att göra en potatissallad, även idag gör jag det. bredvid min diskbänk har jag mitt köksfönster som tittar ut över gården och vid grannporten står tjommar i vanlig ordning och väntar på att kranen ska komma springandes med lyckoruset. det är inte mitt liv längre. jag har själv varit den som stod utanför portar. men nu står jag här. jag tog mig genom tonåren och jobbar nu heltid på sjukhuset som undersköterska, det har varit min dröm så länge jag kan minnas.
men det fanns en tid innan det här, innan heltidsjobb, egen lägenhet. sparandet av potatisskalen var ett sätt för mig och min mamma att dryga ut våran kassa. trots den svenska välfärdsstaten, finns det arbetare vars barn får lära sig att ljuga när indrivare står i dörren, att lära sig att inte äta mer än nödvändigt. jag gick i gymnasiet under den tiden. det var då jag blev kommunist.
radikaliserad blir man när vräkningsbrev ramlar ner i brevlådan. samtidigt som allt detta hände såg jag på tv i dagrummet på äldreboendet jag praktiserade på hur israel också de radikaliserade sina folkmordstaktiker och totalförstörelsen av Gaza påbörjades. tron att sverige skulle vara en röst för fred var förvisso redan död men det var sista spiken i kistan. den svenska regeringen och dess opposition visade vad de verkligen stod för. borgarklassens fortsatta diktatur.
medan fattigdomen breder ut sig mitt bland överflödet och kapprustningen fortsätter att äta upp det lilla oss vanligt folk har kvar sitter några hungriga gamar kvar på toppen av klassamhället och cashar in på aktieutdelningar och vapenförsäljning.
jag är tacksam för de lilla jag lyckats jobba ihop under tiden som gått men jag vet att jag är långt ifrån säker. hur mycket jag lyckats spara in, hur många extrapass jag tar eller vad jag röstar på spelar ingen roll den dag natokängor marscherar genom min stad. jag kan stå här och skala min potatis och spara skalen idag, men hur ser det ut imorgon?
