1837 gav den då sjuttonårige Albert Bonnier ut den franske fysikern Jean-Baptiste Pérès bok ”Bevis att Napoleon aldrig har existerat”. Boken blev den första som gavs ut på Albert Bonniers förlag, men definitivt inte den sista. Karl Otto Bonnier, Albert Bonniers son, tog så småningom över förlaget och under hans styre började Bonniers ge ut flera av Sveriges allra största författare, bland annat Selma Lagerlöf, August Strindberg och Werner von Heidenstam.
Förlaget fortsatte att gå i arv från fäder till söner. År 1929 köptes tidskriftsförlaget Åhlén & Åkerlund upp av Bonnier, och detta blev startskottet för Bonniers förvandling från enkelt förlag till gigantisk, ständigt expanderande mediekoncern. Företag efter företag köptes upp och nu, 175 år efter starten, har Bonnier blivit ett privat aktiebolag och Sveriges största medieimperium med kontroll över flera av våra allra största nyhetskällor.
Den andra stora aktören på den svenska mediemarknaden är Schibsted Media Group, en norsk mediekoncern som startades av Christian Schibsted 1839. Företaget började som ett enkelt tidskriftsförlag, men idag är Schibsted ett enormt aktiebolag med verksamhet i 41 länder. Schibsted finns i alla världsdelar, Nordamerika undantaget.
Det första riktigt stora steget in bland just de svenska medierna tog Schibsted när de år 1996 köpte 49,9 procent av aktierna i den socialdemokratiska kvällstidningen Aftonbladet. LO, som tidigare helägt Aftonbladet, behöll de resterande procenten av aktierna. År 2009 slog dock Schibsted på stort och införskaffade ytterligare 41,1 procent av aktierna. LO äger för närvarande alltså bara nio procent (men enligt Aftonbladet har LO enligt avtal fortfarande kontroll över tidningens politiska rapportering).
Förutom Aftonbladet äger Schibsted också Svenska Dagbladet, Sveriges tredje största morgontidning samt 35 procent av tidningen Metro och flera olika hemsidor så som Blocket.se, Hitta.se, TV.nu och Klart.se. Svenska Dagbladet är en obunden moderat tidning, medan Metro titulerar sig som politiskt obunden.
Förutom de privatägda Schibsted och Bonnier finns public service. Public service i Sverige är ett begrepp som innefattar Sveriges Radio (SR), Sveriges Utbildningsradio (UR) och Sveriges Television (SVT). De tre programbolagen ägs av en förvaltningsstiftelse, Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB, Sveriges Televisions AB och Sveriges Utbildningsradio AB.
Själva syftet med public service är att programmen ska innehålla en åsiktsmångfald, vara bildande och hålla en hög kvalitet. Programmen finansieras av radio- och tv-avgiften, mer folkligt kallad tv-licensen, som alla hushåll med en tv är skyldiga att betala. År 2012 är tv-avgiften 2076 kronor.
Avgiften betalas in till Radiotjänst, som ägs av SVT, SR och UR. På Radiotjänsts hemsida kan man läsa att ”Radio- och tv-avgiften går till SVT, SR och UR. Det är du som betalar för programmen och för webben med din radio- och tv-avgift. Därför behöver SVT, SR och UR inte ta hänsyn till om ett program är lönsamt, om det säljer reklam eller vad politikerna och andra människor med makt tycker om programmet.” Därför är det på ett sätt tittarna och lyssnarna som äger public service, eftersom det är deras tv-avgifter som finansierar kanalerna och deras sändningar.
Public service är givetvis en stor och viktig motvikt till de stora mediekoncernernas nyhetsrapportering och programutbud. I praktiken kan vi, genom public service, få program och information som Bonnier inte hade velat ge oss, helt enkelt för att det inte hade varit lönsamt för dem att sända vissa program i sina kanaler.
Men hur bra blir det? Hur relevanta är egentligen de program som sänds för den folkbildning som exempelvis SVT strävar efter? Kritik har riktats mot att SVT sänder program som inte uppfyller kraven på att vara riktig public service: frågesportsprogram, dokusåpor, melodifestivaler och så vidare. Många anser att public service inte ska sända sådant som lika gärna hade kunnat sändas av de stora, privatägda kanalerna, och då reklamfinansierat istället för att betalas med tv-avgiften. Sådan kritik har bland annat framförts av moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. Och för närvarande håller regeringen, med Adelsohn Liljeroth i spetsen, på med en utredning om just public service. I utredningen kritiseras bland annat public service-budgeten, som enligt högern är alldeles för stor. Därmed ifrågasätts ju också själva radio- och tv-avgiften och dess storlek, eftersom det är denna avgift som finansierar hela public service.
Syftet med utredningen är, enligt Lena Adelsohn Liljeroth, att ge alla medieaktörer ”goda möjligheter att utvecklas”. Detta innebär naturligtvis att regeringen helt enkelt vill minska områdena som public service verkar inom, för att istället öppna upp dem för privata aktörer som exempelvis Bonnier. Bonnier nöjer sig nämligen inte med att äga en sådan stor del av mediesverige som de redan gör, de vill även inkräkta på public service för att öka sin egen vinst.
Lena Adelsohn Liljeroth och hennes medpolitiker vill helst se att public service endast tar sig an sådan tv som inte lönar sig att sända i reklamkanaler – dokumentärer, undersökande journalistik och så vidare – men med en sådan kulturpolitik kommer public service inte längre att nå ut till den breda massan. Majoriteten kommer inte längre att betrakta public service som någonting folkligt, utan kanske snarare som någonting som känns lite för ”fint” och kanske svårt att ta till sig.
De första stegen i denna riktning har redan tagits. SVT har fått ”lämna ifrån sig” flera saker till privata aktörer, exempelvis kommande OS-sändningar, och enligt ett regeringsbeslut får SVT och SR inte längre erbjuda gratistjänster – exempelvis SVT Play och internetbaserad radio – utan ett tillstånd från regeringen.
I september ska utredningen redovisas, och då återstår att se vad som egentligen finns kvar av public service.
Alla stora tidningar och de flesta av våra tv-kanaler ägs av samma typ av människor: kapitalister som driver sin verksamhet enbart i syfte att profitera på det intresse för omvärlden som de flesta människor hyser. Genom tidningarna och tv-programmen får vi information om vad som händer både utanför och innanför Sveriges gränser, men rapporteringen är ensidig och alla tidningar innehåller ofta samma information. Från tidningar som titulerar sig som antingen moderata eller liberala kan vi inte förvänta oss något annat än det vi faktiskt får: politiskt vinklad nyhetsrapportering. Hur kan vi lita på att vi får rätt information när de som ger oss den gör det enbart på grund av vinsterna?
Begreppet ”fri konkurrens” har plötsligt fått en helt ny innebörd. Att två gigantiska företag konkurrerar med varandra kan inte räknas som fritt, och det är därmed inte en överdrift att säga att det råder ett oligopol* på den svenska nyhetsmarknaden.
